Seminarium om forskning
Hjälpmedelsinstitutet räknar med att cirka 1 300 000 människor i Sverige har någon form av funktionsnedsättning. Trots detta inkluderar forskning om våldsutsatthet sällan kvinnor med funktionsnedsättningar. Varför är det så?
Den 19 oktober arrangerade Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt ett seminarium på Norra Latin i Stockholm. Inbjudna var forskare, myndigheter och intresseorganisationer. Det är vårt första seminarium avsett för en liten publik.
Två nya studier
Seminariet inleddes av Kerstin Kristensen, projektledare för Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt, som presenterade två av våra nyutkomna rapporter.
I rapporten ”Frågan är: Vilka hade möjlighet att svara?” redovisas resultatet från en enkätundersökning där kvinnor med svårigheter att röra sig var överrepresenterade bland de svarande, samtidigt som kvinnor som hade svårt att se, höra, tolka, bearbeta eller förmedla information var underrepresenterade. Alla kunde uppenbarligen inte svara - hur gör vi enkäter tillgängliga?
I rapporten ”Hur våldsutsatta är unga kvinnor med funktionsnedsättning?” går vi igenom studier om unga kvinnor, funktionsnedsättning och våld. Rapporten visar unga kvinnor med funktionsnedsättning sällan ingår som en egen kategori i studier om våld, hälsa eller funktionsnedsättning och därför blir osynliga i forskning.
Länkar till våra rapporter:
Hur våldsutsatta är unga kvinnor med funktionsnedsättning? (pdf)
Frågan är: Vilka hade möjlighet att svara? (pdf)
När personalen säger nej
Efter Kerstins inledande ord fick vi lyssna på ett intressant föredrag av Martin Sandø, konsulent på danska Servicestyrelsen, som berättade om sina erfarenheter av att intervjua personer med kognitiva och kommunikativa funktionsnedsättningar.
Martin utmanade lyssnarnas språkkunskaper och höll sitt föredrag på danska. För den som missade något ord här och där delade vi även ut Martins paper ”Conducting surveys among people with physical and cognitive disabilities” som presenterats på Nordic Network on Disability Research konferens i Oslo.
Martin pratade bland annat om sina erfarenheter av ”gatekeepers” – det vill säga personal som har möjlighet att neka forskare tillträde till boenden.
I Martins studie fanns det ibland en oro bland personalen om att de boende skulle uttala sig kritiskt om dem. Samtidigt oroade man sig även för att de skulle ljuga. Det framstod som problem oavsett om de talade för mycket sanning - eller för mycket osanning.
Martin betonade också vikten av förarbete i intervjuer med personer med kognitiva och kommunikativa funktionsnedsättningar. Enkla grundfrågor kan med fördel besvaras av någon annan för att inte intervjun ska vara för uttröttande. Det räcker med maximalt 25 frågor, menade Martin.
Vår kunniga panel gav svar och väckte nya frågor
Panelsamtal om inkludering
Det efterföljande panelsamtalet leddes av moderatorn Charlotte Signahl.
I panelsamtalet deltog (från vänster:) Kerstin Kristensen, projektledare för Utvecklingscentrum Dubbelt Utsatt; Erland Hjelmquist, huvudsekreterare för Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap (FAS); Ingrid Burman, ordförande för Handikappförbunden (HSO) samt Martin Sandø, konsulent, danska Servicestyrelsen.
Livliga diskussioner i publiken
Publiken var både insatt, intresserad och engagerad. En fråga som uppkom i diskussionen var om forskare kan styras att inkludera fler än de som är lättast att fråga. Är det möjligt för en forskningsfinansiär att ställa krav på alternativa format? Vore det möjligt för forskningsfinansiärer att kunna skjuta till mer medel till de forskare som vill ställa frågor till personer som behöver mer tid och andra verktyg?
Ann Jönsson, socialstyrelsen, ställer en fråga till panelen
En av många slutsatser från dagen är att det är viktigt att alla får vara med – och att alla kan välja att avstå. Ingen ska behöva känna sig tvingad att delta för att man tillfrågas för första och enda gången i sitt liv. Vi bör hellre skapa fler chanser till delaktighet.
Seminariet blev ett bra forum för att nätverka och diskutera och det knöts många värdefulla kontakter under dagen. Väl hemma på kontoret i Göteborg fick vi ett mail där det stod: "Tänk att det finns så här mycket bra folk i världen!".
